tisdag 15 maj 2012

SKOGSINDUSTRIN FÖRSTÖR DELAR AV VÅRT KULTURARV

Ovan nämna rubrik är knappast inget nytt, men vad har man gjort åt saken egentligen? Någon kanske vet? Jag känner till några enstaka försök, men de har snabbt trycks ned och mött hårt mostånd av skogsindustrin och de stora skogsägarna. Det ligger för mycket pengar i skogen för att någon ska bry sig eller tänka tanken vad som lämnas kvar till nästa generation när det gäller biologisk mångfald och kulturarv. Det går visst acceptera biologiska monokulturer och sönderkörda fornlämningar?

Jag har lång erfarenhet av inventering även om jag inte tillhör de som har Riksantikvarieämbetets platsledarkompetens. Jag har genom åren främst inventerat boplatser, men även andra typer av fornlämningar.
Åren 2002-2005 pågick Leader+ projektet ”Forntid i Oskarshamns kommun” där jag var fältansvarig arkeolog. Allt vi hittade granskades av inventerare med ovan nämnda kompetens. Vi letade förhistoriska boplatser i plöjd åkermark, men i slutet av projekttiden förstod vi att markberedda områden i skogsmark skulle möjliggöra upptäckten av flera boplatser. Ofta var lägena som markberetts inte direkt bra för boplatser, men vid slutet av projekttiden lyckades vi finna enstaka avslag av flinta och kvarts.  Det visade sig även att dessa lägen i större grad bevarade keramik mycket bättre än den plöjda åkermarken. Det var egentligen efter projeket, då vi startade upp en del mindre specialinventeringar som vi  på allvar började besöka de olika markberedda områdena och då började också boplatserna att komma in i rask takt. Idag har några av de viktigaste och informationsrikaste kommit i just skogsmark och som tur är har några av dessa framkommit i andra typer av skador och inte i sönderkörda markområden. Det understryker den goda bevarandegraden i den orörda skogsmarken.

Från min erfarenhet kan man säga att själva markberedningen endast hade en viss skadande effekt på boplatsen och att den nödvändigtvis inte behövde ha skadat själva boplatsen. Detta hänger givetvis samman med underlaget och ofta påträffas boplaserna i den lite hårdare moränen och markberedningen har då fläckvis omrört boplatslagret i ytan, men inte så pass allvarligt att fyndkontexten är helt förstörd. Den stora och allvarliga skadan låg istället i de hjulspår som uppstår då skotaren kör i området. Jag har sett meterdjupa skador och förhistoriska boplatslager med härdar totalt sönderkörda. Här har då skadorna varit så pass allvarliga att kontexten inte skulle gå att återskapa. Informationen om den förhistoriska boplatsen i den sönderkörda delen har förlorat stora delar av sin information.  Någon besiktning av marken efter avverkningen har troligen inte gjorts av någon myndighet? Har så gjorts, så har de inte brytt sig eller så har de saknat kunskap om fornlämningarna.

Jag har på flera ställen sett skador på den fossila åkermarken eller röjningsröseområden (läs odlingsrösen). Det är åtskilliga områden med röjningsrösen som inte är registrerade och där med inte, eller oftast inte med i planeringen kring en avverkning. Oftast är det frågan om röjningsrösen som hör samman med 1700-1800-talets torpetableringar, men det finns även de områden som återfinns på 1600-talets gamla avmätningskartor och de kan därmed ha anor långt tillbaka i tiden. Flera är de röjningsröseområden som har en rumslig koppling till bronsålderns rösemiljöer och skulle kunna tillhöra den första delen av vår odlingshistoria som avsatt röjningsrösen. I exemplet Misterhult har vi ofta sett denna rumsliga koppling, men den är ännu inte prövad arkeologiskt. Från andra håll vet vi att kopplingen finns. Jag har på några platser även sett då röjningsrösen blivit skadade av markberedning. Vid dessa tillfällen har de inte varit registrerade och kanske omöjliga för markägare och skogsstyrelse att känna till. Det är i vilket fall mängder med kulturhistoriskt viktiga miljöer som skadas eller helt förstörs av det svenska skogsbruket och man tycker att andra metoder skulle gå att få fram för att öka hänsynstagandet. Det måste vara möjligt att bedriva ett skogsbruk, men det måste finnas metoder som gör att vi slipper se dessa skador och förstörelse av vårt kulturarv. En tanke jag fått är varför man så ofta ser mellan fingrarna när det gäller det svenska skogsbruket. När ingrepp ska göras inför ett vägbygge, så inventeras markerna där vägen ska byggas och det följer utredningar, förundersökningar och slutundersökningar. Skulle inte delar av detta även kunna införas inom den svenska skogsindustrin dvs att markägaren måste få sin marker besiktigade och en riskbedömning utförs av en arkeolog? Anses riskerna förstora så får markägaren anpassa nedtagandet av träd till mera ”mjuka metoder” eller bekosta en arkeologisk undersökning?

Vad tycker ni, debatt!

söndag 6 maj 2012

SNÄCKEDAL I SOLGLANS OCH SKUGGA

I lördags guidade jag i Snäckedal och 20-tal människor hade kommit för att lyssna och beskåda det storslagna gravfältet. Jag började med en genomgång av gravfältets forskningshistoria och betonade att flera och större arkeologiska undersökningar behövs för att lösa gravfältets gåta. Efter en genomgång av forskningen berättade jag om de olika gravformerna och man kan se Snäckedal lite som bronsålderns Skansen, där alla gravformer från epoken finns utställda. Vi tittade även på skärvstenshögar, boplatser och ett skålgropsblock. Det var en fantastisk dag med strålande sol, men med en del blåst. Jag tror flertalet var nöjda med dagen. Jag åkte hem med ett gott samvete efter en väl utförd guidning.

Tyvärr fick jag veta att Bengt markägaren till Snäckedal felaktigt anklagats för skadorna på gravfältet, vilket är högst beklagligt. Då gravfältet går under namnet Snäckedal oavsett om delar av det ligger på Arvidsmålas marker, vilket i princip halva området gör. Det är på Arvidsmålas marker som skadorna utförts och Bengt har alltså inget med dessa att göra, det är sorgligt att detta har hänt. Det har trots allt stundtals framgått i pressen att skadorna utförts i Arvidsmåla bl.a. i samband med en intervju med markägaren i Arvidsmåla. Snäckedal är en plats av riksintresse och uppståndelsen kring gravfältet har varit en naturlig del av processen, då i princip 9 av 10 fall avskrivs. Detta får inte hända gravfältet i Snäckedal, men det får aldrig bli så att någom oskyldig hamnar i klämm, vilket tyvärr och olyckligt har hänt här. Jag har också fått höra att jag skickat politiker till platsen, men det är felaktigt. Jag har däremot skickat länsstyrelsen till platsen, så att allt ska skötas efter regelverket. Jag hoppas Bengt kan få upprättelse, men jag har alltid talat varmt om Bengts vårdande insatser både här på min blogg och inför personalen på Kalmar läns museum, Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet. Där har det aldrig varit någon tvekan om att han är oskyldig. Jag har aldrig tänkt tanken att männsikor i Misterhult skulle ha misstänkt Bengt för skadorna, det är högst sorgligt. Jag hoppas vi kan komma till rätta med detta.