NYÅRSKRÖNIKA 2011

Detta år började mycket tungt för mig, då jag på nyårsdagen nåddes av budet att en kär vän avlidit.

Seminariet i Blankaholm hölls i sedavnlig ordning och den andra boken gavs ut. Det är fantastiskt att det finns ett seminarie i arkeologi som både vänder sig till yrkesverksamma, studenter och allmänhet. Det betyder att detta seminarie har en viktig uppgift att sprida kunskapen om oskustens arkeologi, historia och kulturgeografi. Uppgiften är med andra ord större än att ha ett seminarie enbart för forskare. I de långa loppet är detta seminarie långt viktigare då det skapar förståelse för fornminnen och den rika kulturhistoria som finns längst ostkusten. Seminariet ger en förståelse för vad vi jobbar med och i det långa loppet varför vi har en fornminneslag. Kan vi inte berätta för allmänheten vad vi arbetar med blir det svårt att hävda rätten till uppdragsarkeologi mm.

Under våren blev det en del inventeringar och en del nyupptäckter av skålgropar och boplatser.
I maj började mitt arbete som fältarkeolog för Kalmar läns museum. Jag deltog vid de arkeologiska undersökningarna utanför Sölvesborg i Blekinge. Jag fick uppleva fynd och anläggningar som är få arkeologer förunnat och det var en fantastisk tid. Jag fick många nya vänner och kontakter.

Det blev ingen teater för min del detta år, även om jag varit med och lagt grunden till manuset. Flertalet av de scener jag föreslog var tots allt med, men jag kunde dock inte få tid över att se skådespelet live. När jag var hemma från Blekinge gick all tid till familjen, huset och min arkeologiska forskning. Eftersom jag sökt och fått pengar till en skålgropsinventering hade detta högre prioritet än teatern.

Under april upptäcktes de omfattande skadorna av gravfältet i Snäckedal i Misterhults socken. Gravfältet utgör ett Sveriges mest storslagna gravfält från bronsåldern 1800-500 f.Kr. Här finns ett större antal rösen, stensättningar, skärvstenshögar, skålgropar och en boplats.
Skadorna på gravfältet består av att man byggt en grusad väg inom fornminnesområdet. Man har täckt över berghällar och moränområden. Detta betyder att ristningar, gravar utan synliga markeringar och boplatser kan ha täckts över. Det är nu inte så lätt att bara skrapa bort gruset. Särskilt inte på berghällarna där ristningar kan finnas. Det är bara att hopas att gruset tas bort under antikvarisk kontroll. Jag är övertygad om att det kommer att komma fram boplatslämningar i de lägre partierna, särskilt intill skärvstenshögen.
Det sorgliga med detta är att det hade kunnat undvikas genom att markägaren hade haft bättre kunskap om fornminnen.

Sommaren innebar förutom arkeologiska undersökningar även inventeringar i Hjorted och Misterhult. Jag inventerade på lediga stunder och tillsammans med hällristningsinventerarna Sven-Gunnar Broström, Roger Wikell och Kenneth Ihrestam. Vid två tillfällen hittade vi mängder med nyfynd och i intressanta miljöer. Tack vare arkeolog Åsa Svedberg hade de även en bas för dessa utflykter.

Under hösten avslutade vi de arkeologiska undersökningarna i Blekinge och jag följde med in på länsmuseet för att hjälpa till med det grundläggande arbetet inför rapporten. Jag och Jhonny tvättade fynd, reggade blanketter och så jobbade jag en hel del med att skriva rapporten på en skeppsformad stensättning.

Under året som gått har jag förstått att några personer hjälpt mig lite mer än andra, så tack till Kenneth Alexandersson och Veronica Palm.

DET SER MÖRKT UT FÖR SNÄCKEDAL

Jag fortsätter här att uppmärksamma Snäckedal, utan att rada upp mina meriter, vilket Carl Bloom tycks vara viktigare än själva gravfältet. Jag ska istället fokusera på Riksantikvarie Inger Lilliequist artikel i DN för någon vecka sedan. Hennes artikel grundar sig på åratal av erfarenheter och flera underökningar. Jag ska ta upp det jag anser vara det viktigaste ur artikeln och exemplifiera detta med Snäckedal.

Det är som alla redan vet förbjudet att förstöra fornlämningar, men trots detta är det få brott som leder till åtal och dom. Detta sänder förståss dåliga signler till det omgivande samhället, som enligt statestik visar att vi i Sverige har ett utbrett historie- och arkeologiintresse. Detta är något vi arkeologer märker vid olika guidningar i fornlämningsområden.

Fornminnesbrotten är ett allvarligt hot mot det gemensamma kulturarvet, men underökningar visar att fornminnesbrott betraktas som vardagsbrottslighet och får därför lite uppmärksamhet. Detta betyder att lagstiftningen måste förbättras och att rättsväsendet blir bättre på att hantera denna typ av brott. Riksantikvarieämbetets utvärdering av länsstyrelserna, polisen och åklagares hantering av fornminnesbrott visar tecken på att det stundtals finns brister i lagen och hur ärendena hanteras. Dessa brister får i det långa loppet allvarliga konsekvenser för fornlämningarna och hotet mot kulturarvet.

Vad beror detta på och varför leder så få brott till att åklagaren väcker åtal? En av huvudpunkterna har vi redan sett i fallet Snäckedal, nämligen att fornminnesbrott hamnar prioritetsmässigt lågt hos polis och åklagare. Orsaken till detta kan vara de låga straffen. Ytterligare orsaker är att det ibland finns en extra försiktighetsprincip hos åklagare. Det finns exempel på att det i andra typer av brott där bevisningen skulle ha räckt, inte håller då det gäller fornlämningsbrott. Det finns också exempel på att polis och åklagare i sina utredningar tar upp en hel del förmildrande omständigheter kring fornminnesbrottet. Det handlar då givetvis om rättsväsendets attityd till denna typ av brott. Riksantikvarieämbetet föreslår därför ett antal åtgärder för att komma till rätta med dessa problem.

För det första handlar det om att skärpa straffbestämmelserna. Fornminnesbrott har idag nästan samma straffvärde som snatteri. Detta är märkligt då fornlämningarnas värde i kulturmiljöerna anses vara av hög betydelse. De låga straffen och den korta preskriptionstiden på två år leder till den fortsatta låga prioriteringen hos myndigheterna och det innebär även att det blir svårare att genomföra en grundlig utredning.

Det handlar även om att utredningarna när det gäller fornminnesbrott är speciella till sin karaktär. Det behövs en bredare erfarenhet av denna typ av brott och detta skulle kunna byggas upp hos ett mindre antal åklagare.

Det viktigaste av allt är det demokratiska perspektivet, där det är viktigt att värna om vår gemensamma historia. Den låga prioriteringen av fornminnesbrotten leder till att de fysiska spåren gradvis försvinner och vår tolkning av historien försvåras.